Det finns en fråga som länge stått över alla andra. En fråga som ansatt mig. Som gnagt i mitt sinne, som hållit mig sömnlös om
nätterna. En fråga som krävt ett svar för att jag ska få ro i min själ.
Ack, du grymma värld, som låtit mig framleva mina dagar i ovisshet, plågad, för att inte säga torterad, av okunskap.
Hur, har jag tänkt, ska jag uppnå sinnesfrid? Jag bara måste ha ett svar. Jag klarar det inte längre!
Varför, ja varför, skiljer sig Martin Melon och Camilla Läckerberg?
Ni inser att jag häpnade när jag såg den? Att jag blev närmast chockerad!
Jag stannade upp, förstelnad. Där! Löpsedeln! Min fråga: "Varför?" som tycktes besvarad av ett utbasunerat: "Därför!"
Nej, det kunde inte vara sant!? Var jag bönhörd, eller vad?
Jag blundade. Räknade till tio. I mörkret, bakom de slutna ögonlocken, spekulerade jag i om texten skulle visa sig vara förbytt när jag åter slog upp
korpgluggarna. Att den skulle visa sig dryfta någon banal massaker ... någon futtig fredsuppgörelse ... eller tjafsa om att en eller annan kontinent
hade uppslukats av haven ...
Nej! Jag menade: Ja! Texten var där, alltjämt oförändrad!
Jag hörde hur jag fnittrade till. Ivrigt. Förväntansfullt. Men jag ville suga på karamellen. Inte bara rusa åstad, in i tidningskiosken.
"Så nära men ändå så långt borta", skaldade jag, dock medveten om att någon annan rimligen fällt den repliken vid tidigare tillfälle. Men
uttrycket stämde bra. Ty där var den. Tidningen. Informationskällan, som äntligen skulle ge mig ro.
Varför skiljer sig Martin Melon och Camilla Läckerberg??
Hm, de hade alltså hållit separationen hemlig för vännerna? Jaha, se där, ja! Insnärjt i den stora, väsentligen raka frågan, fanns ett oväntat djup, uppenbarligen.
Jo, men det är väl ganska logiskt, om man tänker efter. Man vill väl inte att vännerna ska förstå att man har separerat bara för att man har flyttat
isär? Bättre att hålla skenet uppe. Ett luftslott river man inte så lätt!
X-x-x-x-x
– Hej, är Camilla hemma.
– Ja. Och nej.
– Hur menar du?
– Hon är hemma.
– Kan jag få tala med henne?
– Hon är inte här.
– Var är hon då?
– Hemma.
– Är hon där eller inte?
– Inte. För hon är hemma. Hos sig.
– Har ni separerat?
– Nej. Och ja. Men vi håller det hemligt. För vännerna. Men inte för kvällspressen.
– Meh!
X-x-x-x-x
Där drabbades jag av en handfull funderingar kring om inte vännerna i fråga läser tabloidpressen? Troligen, tänkte jag. I alla fall de av dem som själva figurerar i nämnda alster. De tog väl chansen att fylla på sina skrap-böcker, kunde jag tro. I så fall lär väl saken inte vara hemligt så mycket längre? Eller?
Men hemligheter är bra. Hemligheter säljer lösnummer. "Läs den hemliga rapporten." Ja, eller hur? Jättehemlig, om du frågar mig.
Nu slogs jag av en iskall fasa. Min börs! Där fanns blott en femkrona och två enkronor! Nej! Det fick inte vara sant! Skulle mysteriets upplösning
obstrueras av något så banalt som ekonomisk insufficiens?
Ty, icke att jag förnedrar mig genom att bläddra i tidningar, utan att först köpa dem. Där går gränsen!
Nätupplagan, tänkte jag, med en gnutta hopp i sinnet innan jag kom ihåg att mitt internet var avstängt sedan i torsdags på grund av obetalda räkningar.
Jag sjönk ner – jag närmast föll ihop – på en bänk utanför kiosken. Blev sittande. (Läs halvliggande). Mina kinder fuktades. Min näsa vattnades.
En yngling stannade till. "Hur mår tant", frågade han vänligt.
"Äh", snäste jag folkilsket, varpå jag hänföll åt högljudd gråt.
"Så ja, tant". Han satta sig. "Vad har hänt?"
Oförmögen att artikulera pekade jag mot löpsedeln. Mitt krumma pekfinger rörde sig i takt med de hulkningar jag utstötte.
"Vad?"
"Varför ... snyft ... skiljer sig Martin Melon och Camilla Läckerberg?" fick jag fram.
Killen började skratta. Jag ilsknade till. Ska ungdomen håna gammalt folk?
"Han heter Melin, står det ..."
"Va?"
"... och hon heter Läckberg!"
"Vem e dä?" fick jag fram.
"Ingen aning", sa killen. "Vem trodde du att det var?"
Jag kom på fötter. Strök kappan med händerna några gånger, som borstade jag den fri från smuts och damm. Utan att det behövdes, för den delen; Tårfläckar
låter sig, som bekant, inte borstas bort. Och utöver dessa var jag fläckfri. Jag knyckte på nacken i det jag sa, högdraget: "Min systers svågers
dotters kusin, Martin Melon, naturligtvis."
Killen skrattade.
"Jag hörde nämligen tisslas och tasslas om att han och fästmön Camilla skulle skiljas. Varför, ville jag veta! De som klädde varandra så bra! Som
hand i handske, som fot i pjäxa!"
"Vad skulle kvällstidningen ha för anledning att skriva om dom", ville grabben veta.
"Jag blev förvånad", medgav jag. "För att inte säga chockerad! Men varför inte? En apotekare och en T-baneförare. Det borde väl intressera allmänheten?"
Vi gjorde sällskap mot parken. Ynglingen var trevlig och pratsam. Mitt humör kom tillbaka. Framför det nyöppnade konditoriet frågade jag om jag fick
bjuda honom på en kopp kaffe.
Killen skrattade. "Mja", sa han i det han gav mig ett spjuveraktigt leende under lugg. "Är det inte så att tant är ganska pank?"
"Jo", medgav jag ärligt. "Men ett glas vatten har jag råd med. Kallt, i alla fall."
"Låt mig." Ynglingen lade sin hand på min arm. "Låt mig bjuda på en melon och ett läckerberg!
Tidningskrönikör
zENIL.se
