Avsnitt 14 av 24

Kära dagbok!

När man spelar BF2 har man, som du förstår, en målsättning. Något man eftersträvar, något man försöker uppnå. Det kan vara mål i det stora såväl som i det lilla. Man kan till exempel vara ute efter en speciell medalj, låt säga sniper-silver. Vid ett sådant spel-tillfälle spelar man lite annorlunda jämfört med ett annat tillfälle då man är ute efter, låt säga reparationsmedaljen i brons. Man får ju inte sniper-medalj när man är ingenjör och tvärt om. Du fattar?

Man kan också ha mer övergripande mål. Som att vinna matchen till exempel. Tror du att dom som är med i min klan också har medaljer, matchvinst och befordringar som mål? Svaret är i princip nej, kära dagbok. Jo, för all del, det har vi väl. Också. Men min och Buurkens grymma klan har en helt annan huvudprioritet.
Vad kan det vara, undrar du. Hm, låt mig tänka, säger du säkert. Jo, det kan du undra. Kan det vara att skjuta ett visst antal fiender varje match? Nix! Kan det vara att inte dö mer än ett visst antal gånger? NixPix!

Vi har ett mycket ädlare, fetare, grymmare mål! Ett mål som får oss att stå lite över alla andra! För att vi är så ädla. Värsta, feta, ädla!
Det viktigaste med spelet, kära dagbok, det som verkligen betyder något, är att man syns på spelets slutbild! För det är den värstaste, fetaste, grymmaste bilden i hela matchen!
Slutbild, undrar du? Vet du inte vad det är? Är du kanske lite noobig, kära dagbok? Slutbilden är den bild som visas när matchen är slut! Det är därför den heter slutbild, pucko! Och den fetaste slutbilden av dom alla är sydvästra bron som är slutbild på Wake island! Snacka om fet slutbild!

När matchen börjar brukar alltid någon i klanen påminna dom andra: ”Glöm inte att komma till bron på slutet”, säger han. ”Nej då”, svarar vi. Samling vid bron. Eller under, snarare. Så kommer matchen igång. Vi flyger och hoppar och skjuter och spränger. Visst har vi olika mål och strategier. Men allt går i grunden ut på att få till en så fet, grym slutbild som möjligt.

När matchen börjar närma sig sitt slut märks vår målsättning allt tydligare.
”10 tickets kvar, bojs! Mot bron allesamman!”
”Fasiken! Jag hinner inte fram!” kan någon säga. ”Commander! Jag behöver en bil! Snabbt!”
”Nu är jag här”, säger en annan. ”Kommer ni inte?”
”Ner i vattnet! Ställ upp er på rad! Kom lite närmare. Så där ja ...”
När sedan slutbilden kommer uppstår ett jubel i venten!
”Kolla vilken häftig slutbild!”
”Hahaha! Shitt va grymt!”
”Ser ni mig? Ser ni mig? Det är jag som kommer i bullehellin där borta!”
”Och där kommer jag! Snyggt va?”
Hurra! Hurra! Hurra!

Ibland går det inte riktigt som vi tänk oss. Det uppstår komplikationer. I värsta fall är komplikationerna av det feta, grymma slaget.

En gång hade hela klanen som vanligt radat upp sig under bron. Matchen hade varit ganska jämn men det såg ut som vi skulle vinna den, vilket ögonblick som helst. Bara några få tickets kvar.
Några andra spelare hade också hakat på, troligen utan att begripa vad det hela gick ut på men dom stod också under bron och trampade vatten. Sekunderna gick, utan att matchen tog slut. Sekunderna blev till minuter. Vi fortsatte trampa. Dom okända spelarna måste ha undrat vad vi höll på med men dom trampade troget på vid vår sida. Plötslig fick vi fientligt artilleri i skallen så hela klanen strök med, dom okända inkluderat. Därmed rann våra tickets ut och vår förmodade vinst blev i stället en förlust. En fet, grym förlust dessutom, eftersom ingen av oss fanns kvar när slutbilden sedan kom.

En annan gång befann sig många av oss i fordon när det började dra ihop sig. Två satt i F35, en satt i F18, och en annan i en helikopter.
”Till bron!” kommenderades i vanlig ordning.
Sagt och gjort. F18-piloten, som förövrigt är rent enastående på att lyckas landa på de mest besynnerliga ställen, utförde koststycket att landa på en liten gräsfläck vid ena brofästet medan de två F35-piloterna, skickliga dom också, hovrade strax över vattnet.
”Akta! Du trycker ner mig!” klagade den ena F35-piloten.
”Gå lite lägre då!” replikerade den andra.
”Jag står ju fasiken på vattnet”, svarade den första.
”Shitt vilken grym slutbild det kommer att bli”, sa F18-piloten lyriskt.

I detta läge dök helikopterpiloten upp. I full fart. Hans målsättning torde ha varit att köra in under bron, fullt förklarligt; allt för att höja kvaliteten på slutbilden. Detta var också exakt det han gjorde, dock med påföljd att han krockade med samtliga övriga fordon som befanns sig på slutbildsplatsen. När slutbilden strax därpå dök upp på våra dataskärmar syntes stort inte mer än några rudimentära vrakdelar och ett enstaka lik.
”Ser ni mitt lik”, sa någon.
”Det där är väl mitt lik”, sa en annan.
”Jag tror att det är mitt”, sa en tredje. ”Jag tycker att jag känner igen skorna ...”

Så, kära dagbok. Om du någon gång spelar en omgång BF2. Ta en extra titt på slutbilden, då när sista ticketen har tickat iväg. Syns där en mindre folksamlig som poserar framför kameran beror det troligen på att medlemmar från vår feta klan har varit med i matchen. Och ser du bara någon enstaka vrakdel eller ett ensamt, övergivet lik är förklaringen förmodligen densamma.