Vi levde som i ett stort mörker. Ja, alltså, visst var det ljust och så. Sol, och liknande. Ibland i alla fall; när det inte regnade. Eller var natt. Men också de gånger det var dag och uppehåll var det mörkt. Äh, ni fattar inte. Hursomhelst. Vi fumlade i det där mörkret. Famlade, menar jag. Irrade, hit och dit. Utan mål. Utan mening. Vi tydde oss till varandra trots att ingen av oss duger att ty sig till. Det är för att vi är så irriga och famliga. Fumliga, menar jag. I alla fall, vi var alltså varandras surikater. Surrogater, menar jag. Snällt av oss för all del, men odugligt.
Åren gick. Tidsåldrar avlöste varandra. Berg växte upp för att sedan åter nötas ner av tidens tand. Och sand. Samma sak med hav. Allt medan vi fåfängt – och utan att lyckas, som jag sa – försökte ty oss. Till. Varandra. Som jag sa.
En dag. En fantastisk, underbar dag. Jag minns den som igår fast det var i förrgår. Nej, mer än förrgår. För nu har vi vant oss så nu tycker vi att det
var alltid, fast det inte alls är det för i början var det mörkt, också när det var ljust. Som jag sa. I alla fall. En dag hörde vi: "Öhr, öhr ..."
Det var Han! Vår räddare! Vår skräddare! Vår gräddare! Vår riddare! Vår bäddare!
"Vad gör ni?" sa Han. Det var det första Han sa.
"Fumlar ...", sa vi. Också först. Fast efter Honom. Näst först, om man så vill.
"Menar ni inte famlar?" frågade Han, aningen överlägset.
"Jo", svarade vi. Var vi nervösa?
"Behöver ni en guide?"
"Vad är det?"
"Jag kan visa er", sa han fjärt med blicken mot ett av de färskaste bergen. "Om ni så vill."
Klart vi ville! En Guide! Huga! Vi hade nöjt oss med en konduktör eller en glasblåsare! Men! Vi frågade minsann efter referenser. Vi hade inte tagit
vemsomhelst! Också vi hade ett uns av stolthet! Har, för den delen.
Han skrattade. Tydligtvis överlägset nu. "Om jag har referenser?"
Vi nickade.
Han pekade på sitt huvud. Gesten var fundamental. Sa mer än berget som sakta men säkert övergick i hav långt borta i fjärran. Han flinade. Han sa:
"Ni lär bli varse att jag är en mycket Erfaren Guide!"
Vi hurrade! Kramade varandra! Dansade! Gjorde fula miner! Fågeldansen! Jenka! Hoppade rep! Kastade pil! Sjöng!
Han bad oss sluta sjunga i det han upprepade det han sa innan det sista. Det näst sista, om man så vill:
"Jag är en mycket Erfaren Guide!"
Allt sedan dess leder Han oss. Vi går ständigt på nya äventyr. Numera är det alltid för allid ljust. Också i den mörkaste natt av alla mörka nätter. För nu har vi en, öhr, öhr, Erfaren Guide som leder oss!