Guidens rötter

"Vet ni vad det här e förnåge?"
Det är vår guide som frågar det. Vi är på vandring lång hemifrån för att söka våra rötter. Eller guidens rötter, rättare sagt. Vår Erfarne Guide har nämligen sagt att vi ska få se på andra bullar. Andra kakor också, och en massa annat. Inte minst rötter. Har tagit oss med för att visa oss.
"Nå?" pockar han. "Vet ni vad det här e förnåge?"
Vi tvekar, rädda att väcka åtlöje. "Mja, säger vi. En cementblandare?"
"Ha", utbrister vår guide! "Åh, vad ni gör er till åtlöje! Det är löjligt, rent av."
"Vad är det då", frågar vi stött. Trots att vi var relativt förberedda.
"En betongblandare, ser ni väl?"
Vi nickar. Vi tänker: Var det inte det vi sa?

"Ser ni förresten var jag står?"
Vi tittar. "Ja, på en skopa!"
"Gissa var jag hamnar om skopan åker upp!"
"Akta!"
"Ingen fara", säger vår Guide. I syfte att lugna oss, som vi uppfattar det. "Den är i viloläge. Det är för att den vilar. Förövrigt är den trasig också. Vet ni förresten vad den här apparaten kan göra saker av?"
"Mja", upprepar vi, dock inte helt lugnade. Med en rysning tänker vi oss nämligen vår Guide inne i anordningens stinna buk! När vi ryst en stund säger vi: "Av betong?"
"Ni tar er", kommer det från vår ledsagare. Med överlägset tonfall för all del, men ändå! Han tillfogar: "Vi ni därför se något som är av betong?"
Nu blir vi glada. "Ja", utbrister vi! "Visa oss!"

"Vad tror ni den här figuren är gjord av", frågar Guiden. "Säg betong om ni vill."
"Betong", säger vi. Aningen tveksamt, inte tu tal om annat.
"Ha! Jag visste det! Löjligt!"
Återigen blir vi stötta. Vi frågar: "Va?"
"Gips, ser ni väl? Ser ni inte gipset?"
Vi tittar. Vi ser. Vi måste förmoda att det vi ser är gips.
Guiden skrockar överlägset som har han just lurat oss. I ljuset av att det är just det han gjort känner vi oss lurade. Vi trodde det var betong.
"Ni trodde det var betong, va?" frågar vår Guide i det han retligt intonerar sin, redan i grunden, arroganta stämma.
Vi nickar skamset. Tusan också!

"Upp med era flottiga hakor", uppmuntrar oss vår ciceron.
Vi torkar smör och annat kladd ur våra skägg varpå vi följer med till nästa anhalt. Nästa anhalt tycks vara en mur.
"Vad tror ni", undrar vår erfarne Guide. "Vad är det här för en mur?"
"Hur menar du", vill vi veta. "Det är väl en vanlig mur bara?"
"Ha! Jojo! Känn, för böveln! Känn dess patina!"
Vad är det med dess patina, frågar vi oss. Vi känner. Vi känner inget som vi inte hade kunnat lista ut från början, utan att känna.
"Känner ni inte hur åldersstigen den är? Notera historiens vingslag, era obildade uslingar!"
"Hur gammal är den då", undrar vi.
"Skitgamal, typ." Vår Guide sätter näsan i vädret. Han fortsätter sin tirad: "Och det var min förfader som byggde den. Han och hans kompis Svin-Olle. För att hindra havet att rulla in över staden."
"Meh", fnyser vi i det vi kastar en blick över murens kant. "Havet ligger ju hundra meter där nere!"
"Just det", påpekar år Guide, "tack vara muren, måste man förmoda". "Var dom skickliga eller vad säger ni? Med gips och lera, vill jag påpeka. Betong fanns inte på den tiden."

"Ja, ja, okej då", säger vi. Nu tar vi fram vår kamera. "Men akta dig så du inte syns. Du är i vägen, ofattbart mycket."
"Nej då", svarar vår Guide i det han flyttar sig närmare vyns centrum. "Plåta på bara. Med CS5 tar ni bort eventuella oönskade föremål med en enkel knapptryckning."
"Kan du inte bara flytta dig?"
"Ni menar så här?"

Åh nej! Han är borta! Vi provocerade honom! Nu är vi är ensamma i detta myllrande inferno! Hur ska vi hitta hem?

Så ser vi en välbekant nuna. Därpå hör vi en välbekant röst. Rösten säger: "Ha! Nu blev ni allt rädda, va?"
"Ja", erkänner vi utan omsvep. Att neka hade förövrigt varit meningslöst; vi skakar, svettas och gör uppenbara miner som vore vi tills nyligen plågade av svår vånda. Vi vänder oss mot vår Erfarne Guide i syfte att be honom sluta springa bort. Då upptäcker vi att han har sprungit bort!

"Var är du!" ropar vi. För att inte säga vrålar.
"Skåda kyrkan", hör vi någon fnittra. Vi känner igen rösten.
"Kom fram", gastar vi. För att inte säga gormar.
Guiden kommer fram bara för att ånyo försvinna. Han älskar att skrämma oss. Han älskar att påminna oss om hur innerligt vi behöver honom.

Nej! Åter igen är han som bortblåst. Först tänker vi: Vi ska minsann inte avslöja hur innerligt vi behöver honom. Nä nä, det nöjet ska han inte få! Två sekunder därpå vrålar vi: "Var är du! Kom fram! Vi behöver dig! Innerligt!"
"Lugn, mina vänner" hör vi en röst säga. Guidens röst, som tur är. "Se er omkring så kanske ni upptäcker mig."
Vi ser oss om kring. Småningom upptäcker vi vår Guide. Eller hans keps, snarare. Upptäckten lugnar oss emellertid. Vi vet nämligen: om kepsen är visibel så är inte dess innehavare långt borta.

Plötsligt far vår erfarne Guide upp i det han flaxar med armarna och ojar sig ljudligt. "Oj, oj, oj", utbrister han.
"Vad är det", vill vi veta.
"Punka", säger Guiden dystert. Fet-punka så det skriker om det. Kom, jag ska laga den.
"Äh", säger vi. Du blåser ju i handen bara.
"Så kan det te sig", pustar vår Guide. "För den oinvigde. Se! Nu är den fixad!"
"Vaddå, det är en lika fet punka som förut", påpekar vi.
"Så kan det te sig, ja", docerar vår vägvisare. "För den oinvigde."
Innan vi hinner komma med ett antal, som vi uppfattar det, ytterst relevanta protester far vår Guide åter ut i ljudliga åthävor, inte olika dem han nyss for ut i.

"Akta nu, mina damer och herrar", uppmanar oss den spjuveraktiga Guiden. "Det här kan bli otäckt!"
Hur då, undrar vi i vårt stilla sinne. Därutöver undrar vi även: 1: Var får han alla punkterade bilar ifrån? Och 2: Varför blåser han i handen så där töntigt?
"Tror ni att jag bara blåser i handen", får vi höra.
"Nej", säger vi i det vi hånfullt blinkar och ler mot varandra. Därpå: "För det vet vi!"
"Märks att ni inte är invigda", får vi veta. "En invigd skulle förstå. En invigd skulle inte blinka hånfullt. Se! Nu är den hel Vad sa ni nu då, era belackare!"
För såvitt vi kan se är däcket alltjämt utomordentligt punkterat. Vi har för avsikt att spydigt påpeka detta, men hinner inte. Guiden tar sig nämligen vidare till nästa station.

"Hm...", säger han inåtvänt. "Förgasarförgreningen ... Ovanlig skada för att vara en såpass ny modell ..."
"Va?" säger vi. Vi undrar – med rätta vill vi tro – om Vår Erfarne Guide kan ens det minsta om bilar.
"... topplockets infästning på tändstiftet ... hm..."
"Kan du ens det minsta om bilar?" frågar vi.
"Tyst, ni stör! Vill ni gå hem, eller?" Han tillfogar: "Akta, det kan bli otäckt detta!" Sedan: "Låt se ... fläktremmens elförsörjning i cylindermassivet ..."
"Sluta", ber vi. "Du säger bara en massa motor-ord huller om buller!"
"Så kan det möjligen te sig", ler år Guide. "För den oinvigde."
"Fick du igång bilen", frågar vi när han sent omsider ger med sig.
"Tyvärr inte." Han flinar i det han fullföljer: "Inte ens jag kan få fart på en bil när bensinen är slut!"
Vi skrattar. Han är allt bra fyndig, den där Guiden.

"Ser ni mjölnaren där uppe?" frågar oss vår Guide.
"Menar du byggkillen?" undrar vi.
"Nej, nej, det är en mjölnare. Det där är kvarnen som min förfader och Svin-Olle grundade."
"Men nog håller dom där killarna på och bygger på det där huset? Det är ju helt ofärdigt!"
"Så kan det kanske te sig ...", börjar Guiden.
Vi fyller i: "... för den oinvigde!"
"Just det! Bra! Ser ni säcken?"
"Cementsäcken, menar du?"
"Ärade vänner, det är mjöl i säcken!"
Inte då! Dom bygger ju med det!"
"Förvisso! Ni har väl hört talas om trolldeg?"
"Meh!"
"Varannan säck innehåller salt. Nämligen."

"Akta! Se upp!" Vår Guide domderar.
"Vad är det? Vad gör du?" Vi spörjer.
"Hela klabbet kan rasa vilket ögonblick som helst!"
"Hur då? När då? Varför då?"
"Akta! Se upp! Det är för böveln murat med trolldeg! Vadsomhelst kan hända!"
"Vadsomhelst", säger vi med demonstrativt lugn, "utom att det rasar, i så fall. Lägg av. Vi vet att det inte är på riktigt."
Vår Erfarne Guide släpper försiktigt taget. Han viskar: "Backa långsamt och tyst. Jag tror det håller ett tag till. Inga plötsliga rörelser. Inga plötsliga ljud ..."
Vi suckar. Men tar det säkra för det osäkra. Vi backar. Utan plötsliga ljud. Man vet nämligen aldrig. Man vet nämligen aldrig när det gäller den där Guiden.

Nu är vi i en bull-butik enligt vår förare. Huvudsyftet med besöket är, också enligt denne, att vi ska få se på andra bullar. Guiden går fram till en monter. Han kikar genom glaset. Därpå säger han: "Har ni bullar?"
"Ja", säger butiksinnehavaren med frågande tonfall; ett tonfall som väl måste anses berättigat i ljuset av att vi alltså befinner oss i en bull-affär.
"Pekar på en bulle i så fall", ber Guiden.
Innehavaren pekar på en bulle.
"Har ni inga andra bullar?" Vår Guide vänder sig mot oss. Han säger: "Nu ska ni få se på andra bullar!"
"Jo", säger butiksinnehavaren. Därpå pekar denne på en annan bulle. "Här ..."
"Vad var det jag sa!" utbrister vår Erfarne Guide glatt i det han flaxar med armarna några ögonblick.
Vi ler och nickar mot varandra. Där hade han rätt, minsann, vill våra blickar säga.

Vår Guide säger: "Kakan där. Är den mer som en bulle, typ?"
Butiksinnehavaren ser olycklig ut. Hans ögon rullar i sina hålor, till synes utan inbördes relation eller koordination. Till yttermera visso svettas han och skakar en aning. Håller mannen på att samla poäng till en Guidad attack?
"Akta nu" säger vi oroligt. "Det här kan bli otäckt!"
Men vår Guide går på i ullstrumporna: "Svara bara! Sanningen och inget annat! Ser ni var jag pekar?"
Innehavaren nickar. "Ni menar den där ..." Också han pekar nu ... "Bull-kakan där?"
"Exakt!" utbrister vår Guide. "Vad kostar den?"
Butiksinnehavaren blinkar. Tiden går.
"Do you speak English?" frågar då Guiden. "Please, give me the bill for the bull! But snabbt!"
Vi tar fram en hundring till innehavarens glädje. Strax därpå står vi åter på gatan.

"Där, kära vänner", pekar vår Guide, "ser ni hur det går om man kommer i allvarlig dispyt med sin trolovade.
"Berätta!" ber vi förväntansfullt.
"Jo, alltså, Svin-Olle hade alltså lovat sin fästmö ett hekto guld och två gröna skogar ..."
Vi håller andan.
"I stället var han ute och svirade med min förfader till sent in på nätterna. Då sa flickvännen: "Hör du du Svin-Olle, här kommer du inte in igen om du trodde det!"
Vi håller andan.
Guiden fortsätter: "Fästmön fortsatte: Svira på du, din lymmel!"
Nu andas vi in, forcerat, hungriga efter luft. Därpå frågar vi: "Vad gjorde den där Svin-Olle då?"
"Öppnade restaurang. Svin-Olles Kött & Kotletter."
"Vad sa fästmön då?"
"Nu du, Svin-Olle är det kokta fläsket minsann stekt!"

Guiden pekar ånyo. Den här gången med orden: "Ser ni? Det är det, svart på vitt. Svin-Olles gamla skinka. Uppstoppad, som minne."
Vi ser. Den här gången har han förvisso helt rätt. Vi känner historiens vingslag.
"Känner historiens vingslag?" frågar vår Erfarne Guide.
Vi nickar, fulla av vördnad.
"Gissa om den där skinkan är kokt eller stekt?"
Vi svarar: "Stekt!"
"Ha!" Guiden skrattar hånfullt. "Grillad, gott folk! Grillad, så det stänker om det!"
När han skrattat färdigt frågar han: "Tror ni jag kan gå på vatten?"

Nu har han väl ändå gått för långt, tänker vi (dock inte på vatten).
"Är ni beredda? Titta nu, gott folk. Noga!"
Han närmar sig vattenytan med bestämda steg. Vi anar hur det ska sluta.

Han går på. Han kommer fram till vattnet. Han går på. Vattnet.
Ja, han går på vattnet!
Fantastiskt! Otroligt! Han tycks sväva fram! Han ... Hm, vänta nu ...

Våra aningar kommer över oss. Vatten tycks komma över vår Guide. Han försvinner. Först endast delvis, sedan mer än delvis. Sedan till stora delar.

Guiden säger: "Blubb, blubb, bloff, goff ..." Vi anar att det betyder: Ser ni nu då att jag går på vattnet?"
Vi säger: "Snickelidingsnack. Du är ju helt under. Du har plurrat!"
Guiden säger: "Blubb, blubb, bloff, goff ..." Vi anar att det betyder: Titta själva då! Vad har jag under fötterna?
Vi säger, motvilligt: "Hm... Jo ... för all del ... Du har vatten under dina fötter ..."
Guiden säger: "Blubb, blubb, bloff, goff ..." Vi anar att det betyder: Nå, då så! Där ser ni! Och eftersom jag går i detta nu så går jag alltså på vattnet! Säg inget annat!
Vi säger: Inget. Inget annat heller. Vi tänker: Lurade igen. Attans Guide. Tänk vad han är erfaren ändå!

Först säger vår Erfarne Guide: "Blubb, blubb, bloff, goff ..." Han spottar och fräser, han snörvlar och frustar. Därpå: "... så där ser ni då att jag visst kan. Säg inget annat!"
Nu skrattar vi. Hjärtligt och uppriktigt. Vår Guide ser nämligen ganska rolig ut. Han är rolig också. Och inte bara rolig: Han är spännande och underhållande också.
Vi förstår att den guidade turen är slut för denna gång. Vi längtar redan efter nästa gång. Ty vi vill ha spänning, underhållning och nöje. Och sådant får vi så det räcker och blir över.
Av vår Erfarne Guide.